En vecka kvar
Ja, det är helt otroligt! Nästa måndag börjar Alfons skolas in på dagis. Känns både spännande och skrämmande. Min lille skrutt! Har i minnet hur dåligt det gick när Lucas började dagis första gången (han var visserligen 1½ mån yngre) och är såklart skraj att det kommer vara lika jobbigt för Alfons. Men mitt förnuft säger att det kommer gå bra, Alfons är framåt och social och definitivt inte rädd för främlingar. Pluss att han känner till dagis redan och kommer ha storebror där...
Det kommer nog gå bra, det måste gå bra...
Nu har jag en plåt med chokladmuffins i ugnen, nam nam! De är verkligen vansinnigt goda, vet inte vad jag gör för o få de så, men de slår allt! Lite krispiga på ytan o kanterna, och mitten är härligt chokladgeggig...mm underbara!!!!!!
Allra helst ska de serveras med frosting eller en klick grädde. Allra helst frosting.
Nu blir det iaf muffins, te och lipstick jungle!
Trevlig kväll på er.
Det kommer nog gå bra, det måste gå bra...
Nu har jag en plåt med chokladmuffins i ugnen, nam nam! De är verkligen vansinnigt goda, vet inte vad jag gör för o få de så, men de slår allt! Lite krispiga på ytan o kanterna, och mitten är härligt chokladgeggig...mm underbara!!!!!!
Allra helst ska de serveras med frosting eller en klick grädde. Allra helst frosting.
Nu blir det iaf muffins, te och lipstick jungle!
Trevlig kväll på er.
Teater
Idag var jag o Lucas på teater! Hette Kanel o Kanin,
Som vuxen var den lite smålöjlig, men ungarna älskade det!
(förutom de stackare som blev rädda hihi).
Bygger på boken om Kanel och Kanin, och handlar om våra fem sinnen och några kroppsdelar.
Lucas tyckte det var urkul, framförallt när de slängde ut ballonger bland barnen,
och sen gjorde pruttljud med de! Ni vet när man långsamt långsamt släpper ut luft hehe..
Det var lyckat! Det är några till teater för barn i vår som vi definitivt tänker gå på!
Hur mycket ska man orka..
innan man helt brakar ihop..?
Stresskänslig som få, får ont i magen så fort vi får bråttom någonstans. Häromdagen skulle vi veckohandla innan vi hämtade L på dagis. Vi kom iväg lite sent, och i bilen på väg till Maxi får jag en ångestattack, fick tryck över bröstet, kallsvettas och mår illa. Bara för att jag tänkte att nu får vi skynda oss med handlingen så vi inte kommer försent till dagis. En sån skitgrej! Åååh. Frustrerande.
Oftast så kan jag faktiskt kontrollera ångestattackerna, men inte alltid. Är jag ur form en dag så är det kört, då klarar jag inga krav eller tider att hålla.
Idag var vi på barnläkarmottagningen med Alfons. BVC skickade en kallelse dit vid 1-årskontrollen då han hade gått ner lite i vikt, dvs så skulle de pricktestas för matallergi idag. De testar för ägg, vete och mjölk. Han hade lite lite på ägg, men pricken var väldigt mycket mindre än kontrollpricken, så de tog ett blodprov för äggvita också. De tog även en del andra prover, bland annat gluten. FEM rör fyllde de! Stackars stackars Alfons, han var SÅ ledsen och upprörd! Han fick emblaplåster innan så det gjorde nog inte jätteont, men oj oj.. lille plutt.. Efteråt började han gråta bara han såg plåstret hihi.. Höll upp handen och pekade på plåstret och grät aj aj aj! Skuttis.
Tanken var att de skulle få ett urinprov också medans vi väntade på att emblan skulle börja verka, så de tejpade på en påse runt poppen och så åkte vi och käkade lite medans A sov. Tror ni han hade kissat nåt? ICKE! Här ska inte kissas i någon påse inte hehe... Fick med oss ett par påsar hem i alla fall, får prova på morgonkvisten för då kissar han alltid mycket.. De sa att nu är han så gammal så han kan börja kontrollera kisserian, och om han då tycker de känns konstigt med en påse i blöjan (tro sjutton det!) så håller han sig helt enkelt, och påsen får inte sitta på mer än max en timme på grund av bakteriebildning, så det vill till att tajma in kissning. Inte lätt detta!
Fick lactulos och mikrolavemang till hans mage. Han är ju så förbenat trög stackarn! Eller ja, han har ett visst mönster. Första dagen bajsar han STENHÅRT bajs, ligger o gråter för att det gör ont o bajsa, stackarn. Sen en eller två dagar efter det så bajsar han superlöst surt stinkande. Så han är ju förstoppad plutten.. så det blir lavemang varannan dag och laktulos varje morgon.
När hon undersökte honom lite allmänt så såg hon att han har stora halsmandlar. Frågade om han snarkar och ja, det gör han. Samt att han klöks väldigt lätt om han får inte för mycket mat i munnen och att han har haft ett andningsuppehåll som bebis (det var förövrigt det absolut läskigaste jag varit med om, han låg och sov fint en kväll och jag kände att jag måste kolla till honom. När jag kommer inte ligger han och kippar efter andan, helt blå i ansiktet! Tar upp honom, ruskar om honom, och till slut släpper de så han började skrika. Helt otroligt otäckt! Efter det sov han i min famn framför tvn i många månader, vågade inte släppa honom ur sikte.)
Så vi ska få tid hos en örondoktor på Ryhov och det blir eventuellt aktuellt med operation för att ta bort halsmandlarna.
Läkaren var bra, hon påpekade ständigt att vi måste tänka brett för att komma tillrätta med hans mat och sömnproblem. Sömnen i sig får vi avvakta med tills vi vet hur det går med hans stackars halsmandlar. Mycket möjligt att han sover dåligt för att han snarkar!
Nu är saker och ting i rullning i alla fall. Känns bra. Fast tanken på en operation är oerhört skrämmande, även om op i sig är väldigt enkel. Han måste sövas, och vi måste lämna bort det dyrbaraste vi har till främmande människor. Och de ska skära i hans hals! Skräckslagen av bara tanken.
Var nere på babyproffsen idag med ena däcket till syskonvagnen, fick ju punktering i fredags (VARFÖR har de lufthjul? Värdelöst!). När de skulle laga det på babyproffsen så sprack fälgen! Pluss att i själva däcket satt det två spiknubb och en törnrostagg haha! I alla fall så blev lagningen gratis iom den spräckta fälgen (tack så mycket!) annars kostar det bara 150 iofs.
Blev långt inlägg det här, jaja...
Stresskänslig som få, får ont i magen så fort vi får bråttom någonstans. Häromdagen skulle vi veckohandla innan vi hämtade L på dagis. Vi kom iväg lite sent, och i bilen på väg till Maxi får jag en ångestattack, fick tryck över bröstet, kallsvettas och mår illa. Bara för att jag tänkte att nu får vi skynda oss med handlingen så vi inte kommer försent till dagis. En sån skitgrej! Åååh. Frustrerande.
Oftast så kan jag faktiskt kontrollera ångestattackerna, men inte alltid. Är jag ur form en dag så är det kört, då klarar jag inga krav eller tider att hålla.
Idag var vi på barnläkarmottagningen med Alfons. BVC skickade en kallelse dit vid 1-årskontrollen då han hade gått ner lite i vikt, dvs så skulle de pricktestas för matallergi idag. De testar för ägg, vete och mjölk. Han hade lite lite på ägg, men pricken var väldigt mycket mindre än kontrollpricken, så de tog ett blodprov för äggvita också. De tog även en del andra prover, bland annat gluten. FEM rör fyllde de! Stackars stackars Alfons, han var SÅ ledsen och upprörd! Han fick emblaplåster innan så det gjorde nog inte jätteont, men oj oj.. lille plutt.. Efteråt började han gråta bara han såg plåstret hihi.. Höll upp handen och pekade på plåstret och grät aj aj aj! Skuttis.
Tanken var att de skulle få ett urinprov också medans vi väntade på att emblan skulle börja verka, så de tejpade på en påse runt poppen och så åkte vi och käkade lite medans A sov. Tror ni han hade kissat nåt? ICKE! Här ska inte kissas i någon påse inte hehe... Fick med oss ett par påsar hem i alla fall, får prova på morgonkvisten för då kissar han alltid mycket.. De sa att nu är han så gammal så han kan börja kontrollera kisserian, och om han då tycker de känns konstigt med en påse i blöjan (tro sjutton det!) så håller han sig helt enkelt, och påsen får inte sitta på mer än max en timme på grund av bakteriebildning, så det vill till att tajma in kissning. Inte lätt detta!
Fick lactulos och mikrolavemang till hans mage. Han är ju så förbenat trög stackarn! Eller ja, han har ett visst mönster. Första dagen bajsar han STENHÅRT bajs, ligger o gråter för att det gör ont o bajsa, stackarn. Sen en eller två dagar efter det så bajsar han superlöst surt stinkande. Så han är ju förstoppad plutten.. så det blir lavemang varannan dag och laktulos varje morgon.
När hon undersökte honom lite allmänt så såg hon att han har stora halsmandlar. Frågade om han snarkar och ja, det gör han. Samt att han klöks väldigt lätt om han får inte för mycket mat i munnen och att han har haft ett andningsuppehåll som bebis (det var förövrigt det absolut läskigaste jag varit med om, han låg och sov fint en kväll och jag kände att jag måste kolla till honom. När jag kommer inte ligger han och kippar efter andan, helt blå i ansiktet! Tar upp honom, ruskar om honom, och till slut släpper de så han började skrika. Helt otroligt otäckt! Efter det sov han i min famn framför tvn i många månader, vågade inte släppa honom ur sikte.)
Så vi ska få tid hos en örondoktor på Ryhov och det blir eventuellt aktuellt med operation för att ta bort halsmandlarna.
Läkaren var bra, hon påpekade ständigt att vi måste tänka brett för att komma tillrätta med hans mat och sömnproblem. Sömnen i sig får vi avvakta med tills vi vet hur det går med hans stackars halsmandlar. Mycket möjligt att han sover dåligt för att han snarkar!
Nu är saker och ting i rullning i alla fall. Känns bra. Fast tanken på en operation är oerhört skrämmande, även om op i sig är väldigt enkel. Han måste sövas, och vi måste lämna bort det dyrbaraste vi har till främmande människor. Och de ska skära i hans hals! Skräckslagen av bara tanken.
Var nere på babyproffsen idag med ena däcket till syskonvagnen, fick ju punktering i fredags (VARFÖR har de lufthjul? Värdelöst!). När de skulle laga det på babyproffsen så sprack fälgen! Pluss att i själva däcket satt det två spiknubb och en törnrostagg haha! I alla fall så blev lagningen gratis iom den spräckta fälgen (tack så mycket!) annars kostar det bara 150 iofs.
Blev långt inlägg det här, jaja...
En treårings betraktelser
Det vankas gamla hederliga disney klassiker
-Nu kommer kalle anka, piggemus och långben!
MussePigg har alltså blivit omdöpt till piggemus haha!
En dag kom en lite snorig lucas o sa med rinnande näsa:
- Mamma, nosen är lite ledsen!
Begreppet kvällen har även det fått ett nytt namn, fast han mycket väl kan säga kvällen.
En stadig replik här hemma är:
-Nu är det knällen!
Knällen hahaha!
Och det här är bara ett axplock, han säger vansinnigt roliga saker hela tiden!
-Nu kommer kalle anka, piggemus och långben!
MussePigg har alltså blivit omdöpt till piggemus haha!
En dag kom en lite snorig lucas o sa med rinnande näsa:
- Mamma, nosen är lite ledsen!
Begreppet kvällen har även det fått ett nytt namn, fast han mycket väl kan säga kvällen.
En stadig replik här hemma är:
-Nu är det knällen!
Knällen hahaha!
Och det här är bara ett axplock, han säger vansinnigt roliga saker hela tiden!
För frisk för att bli sjukskriven, men för sjuk för att kunna studera
Det är alltså mitt dilemma. Läkarbesöket i veckan gick alltså sådär halvbra, blev alltså inte sjukskriven. Men jag förstår varför, det är ingen sjukdom som är orsaken till att jag mår så pissigt, utan det är min livssituation som måste ändras. Sömnbrist med ständig oro ang Alfons matvägrande kombinerat med heltidsstudier var ingen hit. Samt att jag alltid tar på mig andras problem och försöker lösa de, fast jag kanske borde fokusera mer på att lösa mina egna. Det stjäl energi helt enkelt.
I vilket fall som helst så har jag hamnat i det svarta hålet i det svenska välfärdssystemet. De som inte är berättigade (enligt försäkringskassans nya hårdare regler) sjukpenning men som ändå inte kan arbeta/studera. Vad sjutton ska man göra då?! För att skydda min SGI skrev jag i fredags in mig på arbetsförmedlingen. Dessvärre gick jag ur akassan när de höjde avgifterna, som så många andra. Jag hade visserligen inte så många stämpeldagar kvar. Så då finns det bara en möjlighet att överleva, försörjningsstöd. Och det känns riktigt ruttet, man vill ju kunna försörja sig själv!
Men vad har man för alternativ, att återgå till studierna känns just nu som en omöjlighet, ett band av ångest lägger sig över bröstkorgen bara jag tänker på det. Det finns ingen möjlighet. Alls.
Nu måste jag fokusera på att bli pigg igen, att ta mig ur den gråa sörjan jag genomlever varje dag, och återgå till att vara glad och full av liv igen. För just nu känns det som att gå runt som en levande död.
I vilket fall som helst så har jag hamnat i det svarta hålet i det svenska välfärdssystemet. De som inte är berättigade (enligt försäkringskassans nya hårdare regler) sjukpenning men som ändå inte kan arbeta/studera. Vad sjutton ska man göra då?! För att skydda min SGI skrev jag i fredags in mig på arbetsförmedlingen. Dessvärre gick jag ur akassan när de höjde avgifterna, som så många andra. Jag hade visserligen inte så många stämpeldagar kvar. Så då finns det bara en möjlighet att överleva, försörjningsstöd. Och det känns riktigt ruttet, man vill ju kunna försörja sig själv!
Men vad har man för alternativ, att återgå till studierna känns just nu som en omöjlighet, ett band av ångest lägger sig över bröstkorgen bara jag tänker på det. Det finns ingen möjlighet. Alls.
Nu måste jag fokusera på att bli pigg igen, att ta mig ur den gråa sörjan jag genomlever varje dag, och återgå till att vara glad och full av liv igen. För just nu känns det som att gå runt som en levande död.
Aj
Drog foten i en tröskel häromdan.. behöver jag tillägga att det gjorde vansinnigt ont? Tån är blå runt om haha det ser nu ut som att jag har en blå vindruva på foten istället för en tå...
High need baby
Ok, flera har frågat och undrat över begreppet high need barn (baby) eller överlevnadsbarn alt bärfis som det kan kallas på svenska. Det här är ett fenomen som finns beskrivet utförligt här: http://www.askdrsears.com/html/5/T050400.asp
Har hittat en svensk sammanfattning som jag sonika klistrar in.
High need babies har tolv kännetecken, de:
Har hittat en svensk sammanfattning som jag sonika klistrar in.
High need babies har tolv kännetecken, de:
1) är intensiva
2) är hyperaktiva
3) är uttröttande
4) vill äta ofta (amma alltså)
5) är krävande
6) vaknar ofta
7) är svårtillfredsställda
8) är oförutsägbara
9) är känsliga
10) är svåra att lägga ifrån sig
11) tröstar sig inte själva
12) har separationsångest
Ett barn kan vara high need utan att för den delen uppfylla alla karaktärsdragen, men för Alfons var det aldrig någon tvekan. Numera är det inte lika kämpigt, han kan ju förflytta sig och roa sig själv en del, men fortfarande så vaknar han ofta på natten, är svår att tillfredställa när han är kinkig, tröstar sig inte själv, är intensiv, uttröttande och krävande. Samt får väldig separationsångest om han inte får amma precis på sekunden när han vill.
Men självklart så har han inte bara negativa egenskaper, han är förutom allt detta (eller kanske på grund av!) en underbar liten människa med en enormt stark vilja, ingen kommer kunna hunsa honom på dagis sen. Han kommer bestämma. Storebror kommer inte ha en chans!
Han har redan en stor portion humor, dimper han ner på rumpan när han går så skrattar han högt, klappar sig på huvuder och säger "aj aj".
Hans närhetsbehov är stort, men även enormt mysigt och givande! När vi ammar så klappar han alltid med ena handen på min kind eller så. Kanske pillar lite på mitt ena öra eller så.
Vaknar alltid på morgonen av att han ger mig en stor blöt puss, och sen tittar på mig med ett stort mysigt leende. Bättre start på dagen kan det inte bli!
Han har en stor härlig personlighet och ett hjärta av guld! Vår lilla bärfis..
Vårat lilla penn-troll!
Att knalla in i den berömda väggen..
Ja, riktigt så illa är det väl inte, men inte särskilt långt ifrån.
Att börja studera med barn hemma var det dummaste beslut jag någonsin tagit. Avsikterna var goda, Alfons skulle kunna vara hemma länge och jag skulle få kompletterat mina gymnasiebetyg.
Men de föräldrar som berättat att det går såååå bra att plugga med barn hemma måste ha VÄLDIGT snälla barn som gärna leker på golvet själva medans mamma sitter bredvid och studerar. Sådana barn har inte jag.
Alfons är helt klart ett high need barn. Det vill säga att det lilla grynet kräver det lilla extra av sina föräldrar. Man får mycket igen då han är intelligent till tusen (ligger långt före lucas i utvecklingen vid samma ålder) vilket är ett typiskt tecken på ett high need barn. Men som sagt, kräver en del.. High need barn är bestämda sötnosar, som vet precis vad de vill och när de vill det. Sitter vi till exempel och äter och Alfons tycker att han ätit färdigt men inte släpps ner ur stolen så slänger han sig så långt åt sidan/bakåt han kan och skriker med den argaste lilla röst man kan tänka sig. Som överröstar allt.
Men han ger så mycket annat igen, han har en fantastisk humor, och hans bra stunder är verkligen BRA! Och det är självklart inte hans fel att allt gått åt skogen, bara en bidragande faktor (och jag älskar honom lika mycket ändå)..
I alla fall, jag slet häcken av mig under första kursen, fick bra betyg på inlämningar och så. Andra kursen var segare och flöt inte på, men inte så svår så jag klarade den precis. Vid tredje kursen så var det tvärstopp. Historia A och tusen sidor att läsa (läroboken är det tjockaste bok jag sett!) och en miljon årtal.
Vägen därifrån till idag har varit lång och full med studieförsök, som misslyckats. Till slut så insåg jag att historian var körd, och tänkte satsa på de kommande kurserna. Men jag kunde inte! Det VAR verkligen tvärstopp..
Ingen som helst energi, en klump i magen bara vid tanken på studierna, irriterade och stressad hela tiden, känner mig helt bortkopplad mellan hjärna och kropp. Har haft betydligt sämre tålamod med barnen och mått allmänt piss!
Men mest är jag helt utmattad, orkar liksom inte göra någonting egentligen. Sen får man ju göra det ändå, livet stannar inte bara för att jag mår dåligt, utan barnen måste tas om hand och underhållas (dvs gås ut med och lekas med). Har fått bita ihop. Såklart så insåg jag att jag nog var på väg in i väggen en vecka före jul, lagom till att Lucas var ledig från dagis..
Dålig tajming, javisst.
Nu har jag haft ett par dagar när jag känt mig lite piggare, med perioder under dagen som jag mest velat gömma mig under täcket och sluta existera.
Hur sjutton kan det ha blivit så här?! Mitt försök till studier har ju helt o hållet knäckt mig.. Läkaren jag var hos nu i veckan tyckte visserligen inte att det var så konstigt, då Alfons är en strulpotta på nätterna och max sover två timmar i stöten och sen vill amma.. Så han sa att sömnbristen är orsaken till alltihop. Och visst kan det stämma. Har gått på reservkrafter hela hösten och till slut så tar de slut.
Fysiskt känner jag mig rätt pigg,
men psykiskt är det som en tjock grå sörja som jag måste genomleva varje dag..
Att börja studera med barn hemma var det dummaste beslut jag någonsin tagit. Avsikterna var goda, Alfons skulle kunna vara hemma länge och jag skulle få kompletterat mina gymnasiebetyg.
Men de föräldrar som berättat att det går såååå bra att plugga med barn hemma måste ha VÄLDIGT snälla barn som gärna leker på golvet själva medans mamma sitter bredvid och studerar. Sådana barn har inte jag.
Alfons är helt klart ett high need barn. Det vill säga att det lilla grynet kräver det lilla extra av sina föräldrar. Man får mycket igen då han är intelligent till tusen (ligger långt före lucas i utvecklingen vid samma ålder) vilket är ett typiskt tecken på ett high need barn. Men som sagt, kräver en del.. High need barn är bestämda sötnosar, som vet precis vad de vill och när de vill det. Sitter vi till exempel och äter och Alfons tycker att han ätit färdigt men inte släpps ner ur stolen så slänger han sig så långt åt sidan/bakåt han kan och skriker med den argaste lilla röst man kan tänka sig. Som överröstar allt.
Men han ger så mycket annat igen, han har en fantastisk humor, och hans bra stunder är verkligen BRA! Och det är självklart inte hans fel att allt gått åt skogen, bara en bidragande faktor (och jag älskar honom lika mycket ändå)..
I alla fall, jag slet häcken av mig under första kursen, fick bra betyg på inlämningar och så. Andra kursen var segare och flöt inte på, men inte så svår så jag klarade den precis. Vid tredje kursen så var det tvärstopp. Historia A och tusen sidor att läsa (läroboken är det tjockaste bok jag sett!) och en miljon årtal.
Vägen därifrån till idag har varit lång och full med studieförsök, som misslyckats. Till slut så insåg jag att historian var körd, och tänkte satsa på de kommande kurserna. Men jag kunde inte! Det VAR verkligen tvärstopp..
Ingen som helst energi, en klump i magen bara vid tanken på studierna, irriterade och stressad hela tiden, känner mig helt bortkopplad mellan hjärna och kropp. Har haft betydligt sämre tålamod med barnen och mått allmänt piss!
Men mest är jag helt utmattad, orkar liksom inte göra någonting egentligen. Sen får man ju göra det ändå, livet stannar inte bara för att jag mår dåligt, utan barnen måste tas om hand och underhållas (dvs gås ut med och lekas med). Har fått bita ihop. Såklart så insåg jag att jag nog var på väg in i väggen en vecka före jul, lagom till att Lucas var ledig från dagis..
Dålig tajming, javisst.
Nu har jag haft ett par dagar när jag känt mig lite piggare, med perioder under dagen som jag mest velat gömma mig under täcket och sluta existera.
Hur sjutton kan det ha blivit så här?! Mitt försök till studier har ju helt o hållet knäckt mig.. Läkaren jag var hos nu i veckan tyckte visserligen inte att det var så konstigt, då Alfons är en strulpotta på nätterna och max sover två timmar i stöten och sen vill amma.. Så han sa att sömnbristen är orsaken till alltihop. Och visst kan det stämma. Har gått på reservkrafter hela hösten och till slut så tar de slut.
Fysiskt känner jag mig rätt pigg,
men psykiskt är det som en tjock grå sörja som jag måste genomleva varje dag..
