För frisk för att bli sjukskriven, men för sjuk för att kunna studera
Det är alltså mitt dilemma. Läkarbesöket i veckan gick alltså sådär halvbra, blev alltså inte sjukskriven. Men jag förstår varför, det är ingen sjukdom som är orsaken till att jag mår så pissigt, utan det är min livssituation som måste ändras. Sömnbrist med ständig oro ang Alfons matvägrande kombinerat med heltidsstudier var ingen hit. Samt att jag alltid tar på mig andras problem och försöker lösa de, fast jag kanske borde fokusera mer på att lösa mina egna. Det stjäl energi helt enkelt.
I vilket fall som helst så har jag hamnat i det svarta hålet i det svenska välfärdssystemet. De som inte är berättigade (enligt försäkringskassans nya hårdare regler) sjukpenning men som ändå inte kan arbeta/studera. Vad sjutton ska man göra då?! För att skydda min SGI skrev jag i fredags in mig på arbetsförmedlingen. Dessvärre gick jag ur akassan när de höjde avgifterna, som så många andra. Jag hade visserligen inte så många stämpeldagar kvar. Så då finns det bara en möjlighet att överleva, försörjningsstöd. Och det känns riktigt ruttet, man vill ju kunna försörja sig själv!
Men vad har man för alternativ, att återgå till studierna känns just nu som en omöjlighet, ett band av ångest lägger sig över bröstkorgen bara jag tänker på det. Det finns ingen möjlighet. Alls.
Nu måste jag fokusera på att bli pigg igen, att ta mig ur den gråa sörjan jag genomlever varje dag, och återgå till att vara glad och full av liv igen. För just nu känns det som att gå runt som en levande död.
I vilket fall som helst så har jag hamnat i det svarta hålet i det svenska välfärdssystemet. De som inte är berättigade (enligt försäkringskassans nya hårdare regler) sjukpenning men som ändå inte kan arbeta/studera. Vad sjutton ska man göra då?! För att skydda min SGI skrev jag i fredags in mig på arbetsförmedlingen. Dessvärre gick jag ur akassan när de höjde avgifterna, som så många andra. Jag hade visserligen inte så många stämpeldagar kvar. Så då finns det bara en möjlighet att överleva, försörjningsstöd. Och det känns riktigt ruttet, man vill ju kunna försörja sig själv!
Men vad har man för alternativ, att återgå till studierna känns just nu som en omöjlighet, ett band av ångest lägger sig över bröstkorgen bara jag tänker på det. Det finns ingen möjlighet. Alls.
Nu måste jag fokusera på att bli pigg igen, att ta mig ur den gråa sörjan jag genomlever varje dag, och återgå till att vara glad och full av liv igen. För just nu känns det som att gå runt som en levande död.
Kommentarer
Trackback
