Att knalla in i den berömda väggen..
Att börja studera med barn hemma var det dummaste beslut jag någonsin tagit. Avsikterna var goda, Alfons skulle kunna vara hemma länge och jag skulle få kompletterat mina gymnasiebetyg.
Men de föräldrar som berättat att det går såååå bra att plugga med barn hemma måste ha VÄLDIGT snälla barn som gärna leker på golvet själva medans mamma sitter bredvid och studerar. Sådana barn har inte jag.
Alfons är helt klart ett high need barn. Det vill säga att det lilla grynet kräver det lilla extra av sina föräldrar. Man får mycket igen då han är intelligent till tusen (ligger långt före lucas i utvecklingen vid samma ålder) vilket är ett typiskt tecken på ett high need barn. Men som sagt, kräver en del.. High need barn är bestämda sötnosar, som vet precis vad de vill och när de vill det. Sitter vi till exempel och äter och Alfons tycker att han ätit färdigt men inte släpps ner ur stolen så slänger han sig så långt åt sidan/bakåt han kan och skriker med den argaste lilla röst man kan tänka sig. Som överröstar allt.
Men han ger så mycket annat igen, han har en fantastisk humor, och hans bra stunder är verkligen BRA! Och det är självklart inte hans fel att allt gått åt skogen, bara en bidragande faktor (och jag älskar honom lika mycket ändå)..
I alla fall, jag slet häcken av mig under första kursen, fick bra betyg på inlämningar och så. Andra kursen var segare och flöt inte på, men inte så svår så jag klarade den precis. Vid tredje kursen så var det tvärstopp. Historia A och tusen sidor att läsa (läroboken är det tjockaste bok jag sett!) och en miljon årtal.
Vägen därifrån till idag har varit lång och full med studieförsök, som misslyckats. Till slut så insåg jag att historian var körd, och tänkte satsa på de kommande kurserna. Men jag kunde inte! Det VAR verkligen tvärstopp..
Ingen som helst energi, en klump i magen bara vid tanken på studierna, irriterade och stressad hela tiden, känner mig helt bortkopplad mellan hjärna och kropp. Har haft betydligt sämre tålamod med barnen och mått allmänt piss!
Men mest är jag helt utmattad, orkar liksom inte göra någonting egentligen. Sen får man ju göra det ändå, livet stannar inte bara för att jag mår dåligt, utan barnen måste tas om hand och underhållas (dvs gås ut med och lekas med). Har fått bita ihop. Såklart så insåg jag att jag nog var på väg in i väggen en vecka före jul, lagom till att Lucas var ledig från dagis..
Dålig tajming, javisst.
Nu har jag haft ett par dagar när jag känt mig lite piggare, med perioder under dagen som jag mest velat gömma mig under täcket och sluta existera.
Hur sjutton kan det ha blivit så här?! Mitt försök till studier har ju helt o hållet knäckt mig.. Läkaren jag var hos nu i veckan tyckte visserligen inte att det var så konstigt, då Alfons är en strulpotta på nätterna och max sover två timmar i stöten och sen vill amma.. Så han sa att sömnbristen är orsaken till alltihop. Och visst kan det stämma. Har gått på reservkrafter hela hösten och till slut så tar de slut.
Fysiskt känner jag mig rätt pigg,
men psykiskt är det som en tjock grå sörja som jag måste genomleva varje dag..
Det var verkligen tråkigt att höra att studierna har gått så dåligt. Men jag tycker ändå att du har kämpat bra, själv skulle jag aldrig ha orkat plugga och vara småbarnmamma samtidigt. Det är ju knappt man orkar plugga utan barn. Hoppas att lyckan vänder i år i alla fall. God fortsättning!
Hej!
jag tycker du har varit jätte duktig och jag förstår att du inte årkar! Jag hade Nicole på dagis men kännde av väggen efter två terminer, första gick bra, men andra sämre och sen fick jag ju min ledighet med Nils! Nu ska jag snart tillbaka till skolbänken igen, men tänker vänta tills Nils är större, ev läsa en kurs i höst! Jag vill inte hamna där jag va. Har ju en sjuk mamma också, så det tar på krafterna! Kommer ihåg när jag fick julledigt, då stupade jag i soffan och sov nästan i en hel dag,(24tim) jag var så slut! Hoppas Julen har gjort gott på dig iaf och att du snart får nya krafter!
Kram
