När det brister
Ja, nu menar jag då inte knoppar som brister. Även om jag skulle kunna skriva om bristen på bristande knoppar. Ska man behöva köpa sitt påskeris i affär för att få videung i påsk?
Nåja, det skulle inte handla om det ju.
Nej, utan när man brister i sitt föräldraskap. Eller när de känns som det, fast man bara är mänsklig.
Alfons är ju bekant en väldigt liten kille med VÄLDIGT starka åsikter om allt. Till exempel påklädning, nattning osv. Det finns procedurer som ska genomföras för varje moment, och följs inte de så bli det ramaskri.
När den redan trötta modern väcks av ovanstående klockan 04:30 så blir det således lite kärvt med tålamod för dessa procedurer. Det orkas inte med så mycket lirkande och lockande och pockande för att få ihop morgonen på ett sätt som passar den unge herrn. Låter som att vi curlar honom, och det är mycket möjligt att vi gjort det.
Men man gör det som funkar och försöker undvika konflikter.
Alfons blir HYSTERISK när man tar tag (såklart löst) i hans hand och säger "nej, du får inte slåss, det gör ont på mamma". Dramaqueenen komme fram och han slänger sig på golvet och elefanttårarna sprutar.
I morse var en sådan morgon när han gjorde morgon 04:30, jag var ett höggravidigt hormonellt trött monster och inte orkade lirka och locka och pocka för att få på kläder, skor och jacka. Resultatet blev ju såklart att M fick bära en stortjutande Alfons ner till bilen. Och kvar står man och tänker: "VARFÖR kunde jag inte orkat ha LITE mer tålamod så det slapp bli såhär?" Fast man vet att det är helt normalt att vara helt slut när man varit vaken sen halv fem, och vet att man får gå o lägga sig så fort barnen kommit iväg med pappa.
Ja, det är mänskligt och fullt normalt, men känslan är inget rolig, och man känner sig som tidernas sämsta.
Ska nog handla en liten "förlåt"-present nere på stan sen. Fast han kommer ha glömt allt i em. Men det känns bättre för mig..
